JJB SJÖSTRAND

Att vara barn i Barnarp

Far

Inte kan jag heller, med 15 månaders eftersläpning, komma ihåg så mycket av far. Det finns sinnebilder och minnen, men jag säger som Treutiger - sant eller falskt?

Om jag bara kunde höra hans röst! Hur talade han? Kronobergska efter åren i Lenhovda-Ekeberga, Växjö, Lund, Angelstad, Tofteryd, Kånna - eller vacker Jönköpingaccent efter 27 år i den delen. Varför frågade jag aldrig någon?

Jag kan ännu känna doften från pastorsexpeditionen och arkivet efter besök där och synen av glasburken med snus uppe i det lilla fönstret vid yttre entrén. Besöken hos far minns jag, när folk kom i olika ärenden och jag har nog varit där och stört, för mamma berättade att man kallade mig pratmakaren. Jag minns säkert far före jul eller rent av julafton när han stängde in sig på expeditionen och det började dofta lack. Han rimmade på alla julklappar. En del rum finns bevarade - tagna direkt från paketen. Få direkta minnen av far men några finns i över-blivna celler - han bet ihop tänderna på ett speciellt sätt när han var arg. Hörntänderna möttes. Hur många tänder hade han egentligen?

Enligt Wille och refererande till äldre bröder så var pappa nervös inför varje predikan. Han lär ha hållit mycket långa predikningar (se pred. från 1924-28 stenograferade av Brita) och jag minns hur han med händerna bakom ryggen gick runt rondellen och mumlade.

Minnesbild - i sängkammaren, far med bar överkropp - och han säger "Calle, klia mig på ryggen!" Och det gjorde jag väl.

Att vi gömde oss minns jag inte. I kyrkan gick vi även som små, men det var väl inte så attraktivt. Mamma berättade att jag på frågan om jag ville bli präst hade svarat "Nej, för då måste jag gå i kyrkan varje söndag".

Jag minns honom vid matbordets ena kortsida. Han gillade lingon och mjölk i vilket han lade kokt potatis.

I mitt suddiga minne finns tiden då han blev sjuk och åkte till Hultafors, hur mamma åkte dit på besök och vi var ensamma hemma. Med vilka? Jungfrun Märta (rödhårig), Brita eller vilka?

Incidenten med grammofonen kanske jag minns - en sak är säker - melodin och texten minns jag!

Pappa tyckte om små barn - förmodligen upp till skolåldern - sedan skulle de vara duktiga och nyttiga (enligt Wille).

Jag minns också mycket väl pappas död och tiden före. Hur han vid sin dödsbädd fick besök av två fripastorer som var kända som helbrägdagörare - Frank Mangs och den mycket unge Aron Andersson (avled för inte så länge sedan). Kvällen före pappas död har mamma kommit ut till mig på gården och sagt att pappa ville tala med mig, men jag ville inte gå upp. (Detta har mamma berättat för mig). På morgonen när jag vaknade satt mamma och Kerstin och grät och enligt mamma har jag sagt - "Är pappa död?". Kerstin hade anlänt till prästgården sent på kvällen. När övriga syskon - utom Brita och Pehr - kom minns jag inte, men måste ha skett ganska snart, eftersom jordfästningen ägde rum redan den 4/12 d.v.s. dagen efter mammas 45-årsdag.

Minns mycket väl tiden före jordfästningen, hur folk kom och gick, hur pappa låg på lit de parade i sin kista i förmaket och blommor placerade överallt och de små "cigarrerna" som låg rykande på olika fat - d.v.s. det var rökelse. Dagen före jordfästningen då Arvid talade vid kistan och man lade på locket. Pappa försvann. Enligt mamma gick jag då och då med en blomma till pappa i kistan. Jag har ett konstigt minne av att det fanns en mystisk spänning, som gjorde att jag bara gick ensam in i rummet. Var jag med på jordfästningen? Har kanske minne av att vi satt längst fram. I övrigt ingenting. Har tydligen förträngt detta.

Mor

Eftersom mamma kom till Barnarp redan på 1910-talet och var där under ledighet från tjänsten på Adelsö, hade hon nog redan flera år hunnit få kontakter i församlingen och kunnat sätta sig in i arbetet i en prästgård på landet; inte bara vad som gällde skötsel och vård av barn. Hon kom ju dit för att ta hand om Wille. När hon sedan gifte sig med JB så fick hon också ansvar. Prästen var ju också jordbrukare och det fanns personal för sysslor på gården, t.ex. svåger Allan som var förman för jordbruket och jungfru och extra personal skulle tas om hand. Jag kan framför mig se kvinnorna som hjälpte till med byken i brygghuset vid sjön. Detta skedde 2 gånger per år och jag minns särskilt vinterbyken, hur det rök ut från brygg-huset med de stora ångande karen och hur "kärringarna" klappade tvätten på bryggan efter att ha sköljt i en vak. Jag glömmer aldrig Emelie på Ledet med sina förvärkta händer och kaffedrickning i köket och sörplet från faten.

Nog var mamma en duktig och passande prästfru som kunde både leda och delta i försam-lingsarbetet och hushållet.

Visst var mamma troende, men också realist. Hon läste ganska mycket i sin bibel. Att hon på allvar skulle tro att branden på Stora Spånhult var yttersta dagen - det kan inte jag få för mig. Hon var klarsynt och hade humor. Visst hade vi trygghet, tack vare mamma. Köket - för ett barn - stort som ett herrgårdskök. Vette mot trädgård och sjön och var en trevlig plats att vistas i. Vad jag minns är att vi lekte i vedlåren även den gången då det fruktansvärda åsk-vädret bröt ut. Dagen efter fann man efter kulblixtarnas framfart att propparna farit ur propp-skåpet på läktaren och hamnat på altaret. Sant eller falskt?

Åter till jordbruket - prästens åliggande att även se till ett jordbruk upphörde 1919, men fanns ju kvar i frivillig del. Arrendator tog över skötseln åt stiftsnämnden.

Skolan - en byskola - B-skola

Inte minns jag så mycket heller. Min - vår lärarinna i småskolan - jag gick bara i småskolan i Barnarp, var Hulda Nilsson, som var moster till vår kära svägerska Brita Merkert gift med Pehr. Kommer ihåg en del klasskamrater som Göte Svensson (kyrkvaktarmästarens yngste son), Gunnar Hammar (Läsäng) och min fjälla Mirjam med långt ljust hår. Det gällde att hålla betygen och ekonomin på någorlunda nivå, så jag plockade blommor och gick hem till Hulda med och fick då en femöring. I sämsta fall en kaka. Betygen blev ganska bra,. Din lärare var Frans Sporsén, som också var kantor och organist, eller hur? Sporséns hade en adopterad dotter, som led av epilepsi. Jag har ett svagt minne av att ha varit med om något tillfälle då hon fick ett sjukdomsanfall. Tyvärr var det då ett så felaktigt beteende av oss i omgivningen, på grund av okunskap, att vi betraktade en epileptiker som mentalsjuk.

Syskon:

Broder, Dig kommer jag knappt ihåg utom i vissa situationer. Brita och Pehr fanns nog, men då mest Brita, som arbetade hårt för att bli kontorist. Pehr tillbringade sin tid i Stockholm och Uppsala för att bli präst genom studier på Fjellstedtska. Vad jag minns väl är Eva och Brita vid pianot, de var ju mycket musikaliska, så även Sture. Var det ibland rena musikaftnarna i prästgården? Sant eller falskt?

Jag minns Eva roa oss, i varje fall mig, genom att spela Kalle Johansson, svaga minnen om syskonbesök, men det förekom ju fester - Kerstins bröllop, pappas födelsedagar, besök av Davida Spånberg, Mildred Regner. Kommer väl ihåg när bilen körde fram och Nils Qvarn-ström iklädd livré beundrades. Han kom väl oftast tillbaka och hämtade husmor men var ibland i köket hos pigorna.

Wille och jag talade ibland om prästgården och jag hävdade att den bestod av 11 rum och kök, men Wille ansåg 10. Jag bygger min åsikt på minnet av: lekrum, matsal, salong, förmak, herrum samt jungfrukammare + expedition (stor tambur). En svängd trappa upp till övre hallen med sängkammare, flickornas rum, pojkarnas rum, gästrum. Vad spelar det för roll, förresten. Stort var det och är.

Övre hallen var nog ganska stor och vetter med stora fönster ut mot entrén och uppfarten mot vägen. På husets båda långsidor fanns stora utrymmen där det förvarades frukt under vintern. Det kom härliga dofter därifrån. Det var ett svalt utrymme, förmodligen med luftspalter. Där lekte vi när andra ungar, bl.a. Brita Collén, var på besök. Från övre hallen har jag ett diffust minne av en nog så dramatisk händelse, det går att framkalla minnet genom en fortfarande tydlig dokumentation i pannan vid hårfästet, i form av ett par väl synliga ärr. Ett mindre antal år gammal har jag klivit upp på ett bord på vilket var placerat ett antal innanfönster, som jag lyckades få över huvudet med förmodligen ordentligt blodvite som följd. Varje höst satte man in innanfönster. Det var ibland farligt att vara barn i Barnarp. Även när T-Fordar passerar.

Besöken till prästgården måste ha varit många utöver nämnda Spånbergsbesök. Överlärare Lindahl med fru Terese och son Sven från Norrahammar tillhörde umgänget och vi var ofta hos dem. De bodde intill skolan. Jag minns också kamrer Engdahl med familj som bodde i en stor trävilla i Norrahammar. Det var där jag ville ha hatten, inte den på huvudet utan den som tagits av ägget! Jag minns också Blomdahls som ägde Tabergs Yllefabrik. Jag har ett minne av en äldre dam - släkt med Wennbergs - som tydligen bodde i prästgården ibland på somrarna. Hon var blind men hörseln var desto bättre, hon kunde höra vem som kom gående på gruset. När jag kom så sjöng hon "Calle lille, Calle lille, kom, kom ska du få det du bad mig om, hela mitt hjärta och halva min själ, det ska du få för du dansar så väl".

Besök från Stockholm - Sandéns m.fl. Vem var Ungen? Ofta förekommande på foton.

Ja, trädgården var stor med många träd. Minns särskilt ett träd med röd vinterfrukt som skördades mycket sent på hösten, det stod strax till vänster om köksingången. Körsbärsträdet och om jag minns rätt också bigarråer. Sant eller falskt? Kan känna doften från jorden när man på hösten tog upp potatis.

Fler trädgårdsminnen. Hallonhäckarna längst ner på den del som idag är kyrkogård. Jordgubbslandet! Var är Calle? Se efter i jordgubbslandet ! Där satt jag mellan plantorna. Visst var det en fin allé till kyrkan med syrén och oxel. Syrénbersån och den imponerande syrénhäcken! De stora lönnarna och jättekastanjen nere vid södra gaveln. Den finns väl kvar, sant eller falskt?

För att komma till Barnarp norrifrån åkte man en landsväg från Jönköping utmed Barnarps-gatan och passerade vägen till Hellstorp och ungefär där började stigningen förbi "Slänt in" och vidare i brant stigning uppför Odensjö lid förbi små gårdar upp till smedjan.

Vilken skillnad på omgivning då och nu! En grusväg - riksettan mot Malmö från Jönköping med en stor backe förbi prästgården efter skolan och på höjden låg kyrkan och församlings-hemmet med vaktmästarbostad, där Gustav Svensson och fru Anna - väktar-Anna kallad - med barn bodde. Söder om kyrkan låg ett gammalt värdshus. I detta hus bodde en familj Ljungberg, som drev en kaférörelse - Ljungbergs kafé. Detta påminner mig osökt om ett besök av Kerstin som gav Ingemar 10 öre och oss 5 öre var till godis. Ingemar började böla för att han fått en liten peng, men jag en stor. Så jag bytte med honom och allt var frid och fröjd. Ytterligare en bit söder om kyrkan låg resterna av den gamla tändsticksfabriken och ett stycke därifrån i en röd stuga fanns telefonstationen.

Till höger om vägen nedanför kyrkan kom en väg mot Torsvik, Läsäng bl.a. och då var man snart vid storbondens, Andersson i Barnarp, imponerande ladugård och ägor. Så kom ett minne till, det gällde att hämta mjölk på kvällen då det var nästan mörkt och man kunde ostört dricka ljummen mjölk direkt ur locket. Sant eller falskt?

För att tänka på prästgården igen med stora utrymmen och stor tomt, så kommer jag ihåg byggnaderna som fanns; en stor lagård där det hade funnits både hästar och kor före arren-datorns övertagande i början på 20-talet. Kvar fanns stora lokaler för ved m.m., ett 8-sitsigt utedass, hönshus ur vilket zigenarna stal höns medan de underhöll mamma och tjänstefolket under tiden med att förtenna och spå.

Man får väl tacka lyckliga omständigheter att husen inte tog eld, för vi satt ju faktiskt några ungar på loftet med allt halmdamm och tände stearinstumpar och rökte vasspipor med gräs i. Mörka höstkvällar kunde man roa sig med att sitta i träden vid vägen intill kyrkogården för att skrämma oskyldigt folk genom att gnälla och pipa. Sant eller falskt? Det kan i alla fall inte ha varit så många bybor som passerade.

Kyrkstallarna fanns kvar länge. Jag tror att de användes även när vi var barn i Barnarp, har minne av hästskjutsar vid kyrkan. En del av kyrkstallarna användes av kyrkvaktmästar-familjen. Där hade de en del av sina nödvändiga uthus, bl.a. en svinstia där man hade en gris som i november förvandlades till julgris och välbehövlig föda för familjen. Jag var med vid slakt, hur man vispade blodet så att det sedan kunde användas.

Vägen upp till bostaden hade på ena sidan träd och gräsmatta och på andra sidan köksträdgård vars produkter avsmakades. Morötterna var goda. Vi lockades till väktar-Annas kök av förföriska dofter från nybakat bröd och vi fick härliga smörgåsar. Kan se henne skära av brödkakan, som hon höll mot bröstet och skar mot sig.

Jag använde ganska mycket tid hos vår närmaste granne och sonen Göte - min klassis. Vi hade mycket otillåtet för oss, det var trevligt att bli jagad av Ljungberg när vi pallat av hans frukt. Den var godare.

Vi hade lekar som pojkar tyckte var tufft på den tiden, polis och bov bl.a. Jag måtte ha tagit åt mig för jag har gått i sömnen från prästgården över vägen och upp till vaktmästarbostaden och bett om en flaska. Att jag senare gått i sömnen har jag ej hört. Gösta övertog rollen som sömngångare.

I detta lilla Barnarp fanns det några stora gårdar, Odensjö herrgård - godsägare Johansson, Toragården, Östergården, Andersson i Barnarp. Inte så långt från prästgården fanns också en ganska stor gård som ägdes av Lust. Jag minns honom kanske för att han hade puckelrygg. I Läsäng fanns två stora gårdar - Lejon och Hammar.

För två småkillar fanns det trots allt en hel del att företa sig i denna lilla bondby där societeten bestod av prästen, lärarna, disponentfamiljen Collén, Spånbergarna, Blomdahls, överlärare Lindahls och några till. Kommer ihåg besök och kalas i Moliden m.fl. byar.

JB hade ju tjänsteskyldigheter i ett stort område. Hans komminister - på vår tid Wilhelm Harsten - fanns i Månsarp. Några andra präster kommer jag ihåg. En hette Bratt och var nog adjunkt eller hjälppräst, en annan hette Jenvall - kanske i Rogberga.

Vi killar kunde på sommaren fiska och det var ett av mina favoritnöjen att meta från brygan eller utmed stranden under aleträden. När det gäller fiske så minns jag väl Pelle och Arvid när de skulle lägga långrev. "Calle, nu skall du leta mask". Och det gjorde jag bland löv, blom-rester och begravningskransar. På den tiden kastades skräpet ner utmed slänten från kyrko-gården. Vi tjuvfiskade också fast prästen hade egen fiskrätt, men när man la långrev så var det bra i viken nedanför Ljungbergs och då gällde det att långreven kom ut utan att Ljungberg märkte något. Hur gick det till? Ja, en rodde och en satt i aktern och la långreven. Om Ljungberg kom ner till sin brygga, så gällde det nog att med prat avleda hans uppmärk- samhet. Sant eller falskt?

Att bada var ju också ett nöje. Eget badhus vid den lilla viken intill ängen nedanför Sjöberg. Där minns jag att vi badade, inte bara familjen utan också grannarna Svenssons Göte, Stina och Rosa. Att man badade från stora bryggan var också vanligt, men att hämta vatten från byggan och gå in under vatten med hinken var en enstaka bedrift av Gösta. Det gällde ju att gå åt rätt håll. Detta är sant.

Du fick skridskor i julklapp ett år och sprang på spetsarna över halva sjön. På vintern fanns också tillfälle till fina aktiviteter, t.ex. åka spark ner till vägen och riskera att demolera någon T-ford. Kälk- och fatåkning ner till sjön. Jag tog brickor i köket för detta. På sommaren kunde man också ge sig ut på pick-nicks och det berättas om en sådan i skogen på väg mot Torsvik. Jag tog koppen med varm choklad med handen om koppen och då ropade mamma "Calle, håll i örat!" Lydigt släppte jag koppen och tog tag i mitt öra.

Man kunde också sysselsätta sig med djuren. Det fanns katt och en hund - släthårig foxterrier vid namn Nettel. Höns, hästar och kor och även om dessa försvann med jordbruket, så fanns en ko kvar, i varje fall 1927 då Bertil med familj var hemma i samband med pappas 70-årsdag den 9 juli. Den stackars kon "jagades" av Ulla och Gösta runt sin tjuderpinne och med glada tjut konstaterades att kossan gav ifrån sig den ena mockan efter den andra. Fanns inget djurskydd?

Det fanns två affärer i byn, en nära skolan - Josefssons - och en på höjden i Sjöberg mot sjön.

Vi får inte glömma den i Barnarp kända familjen Wennberg som bodde i en villa på höjden norr om prästgården, alltså vid sjöns norra spets. Kommer ihåg rosorna på var sin sida om trappan från sjön upp till huset. Doft av rosor och träimpregneringsmedel på högsommaren. Minns deras tennisbana och att vi fick låna deras roddbåt. Wennbergs hörde också till umgänget.

Borta vid krönet av Odensjö lid fanns utöver smedjan, där vi kunde få sparkstöttningarna reparerade, också skomakaren. Det var en bit att gå, men sommartid hade man en fin "allé" med oxelträd på båda sidor. På hösten åt jag bären, sött och gott. Inte för att jag gick till skomakaren, jag bara minns.

Många i släkten har en tavla föreställande Barnarps kyrka, tecknad av Hilmer. Vid några tillfällen var jag med när Hilmer satt på ett vägräcke och tecknade. Sant eller falskt?

Det fanns inte förrän 1928 några moderna bekvämligheter eller rinnande vatten i huset, vad jag minns är handfat, kannor och nattkärl, kylskåp fanns inte men en stor källare där det fanns isskåp och förvaringshyllor och kar för olika ändamål. På vintern var "gubbarna" ute på isen och sågade ut stora isblock, som sedan förvarades under stora sågspånsstukor.

I köket fanns ett stort kopparkärl, en s.k. vattenså och i spisarna fanns reservoarer för varmvatten. Vad ugnen beträffar så minns jag den stora bakugnen ovanför spiselhällen, sant eller falskt? I köket fanns ett skafferi - sett med ett barns ögon var det jättestort, man kunde gå in där och det var hyllor på båda sidor. Vanligt i stora hus.

Vatten hämtade man ur brunnen som fanns till vänster nedanför köksingången. Nedanför brunnen gick en liten väg. Brunnen var typisk för den tiden med en stor hävarm med en tyngdvikt och en lång stång på vilken man fäste en spann.

Tänka sig vilken liten bondby Barnarp var. På hösten var det kolsvart ute, det fanns ju ingen gatubelysning; det var ljuset från husen och lämplig lykta eller ficklampa som blev ledljus. På vintern däremot förändrades landskapet av snön och konturerna ledde vår väg.

Det var ju faktiskt en upplevelse, när man ser tillbaka, av värde att ha fått vara barn i Barnarp, det riktiga landet med djur, hästar mest i jordbruken och som transportmedel. Det var ju inte långt till stan - Jönköping - 11 km. Det fanns busstrafik, men både far och äldre bröderna gick till fots ibland. Vid veckoslutet när skolarbetet var över, d.v.s. lördag-söndag. Detta enligt Wille, som ju blev student 1928.

Vad man kan säga om att ha varit barn i Barnarp är att vi inte tog skada utan fick erfarenheter som stadsbarn saknar.

Det kom ju sedan en förändrad tid fr.o.m. 1930. Två vicepastorer Bexell gjorde sitt inträde och den förste Carl Bexell minns jag som en "ung" kul kille som tog oss med i sin bil till Jönköping och vi fick gå på bio. Att han sedan som präst i Kalmar inte visade att han kände mig, är en annan historia.

Sedan kom till Barnarp hans bror Wilhelm Bexell och denne blivande kyrkoherde på Öland var en ganska självgod herre som gjorde livet surt för mamma. Hon kastade visst en bok i huvudet på honom en gång när hon var riktigt förargad på honom.

Sista familjesamlingen i prästgården var nog sommaren 1930, då syskon med fruar var hemma.

Ett foto, taget av vår speciella fotograf Alma Ericsson, dokumenterar detta.

Hälsningar Calle



Tillbaka

Webmaster: Håkan Sjöstrand. © 2001 och framåt.