I detta dokument beskrivs hela JJB Sjöstrands släktförenings arkiv,
såväl originalhandlingar som digitala mappar och dokument,
samt uppgifter om var originalhandlingar finns.
Det är med vördnad, ömhet och rörelse man rör vid och läser dessa vittnesbörd från 1830-talet och framåt.
Man får genom breven en god inblick i förfädernas liv.
Breven handlar mest om vardagens händelser. Hushåll och lantbruk tog mycken tid och kraft.
Även i prästfamiljerna var det fattigt och strävsamt. Människorna förflyttade sig inte mycket, rikspolitiken angick dem inte, sjukdomar bröt ner dem oftare och tidigare än i våra dagar.
Ofta innehåller breven små ”predikningar” - kristendomen och kyrkan dominerade deras liv. En mycket god hjälp att sätta in alla omnämnda personer i sitt sammanhang och få ytterligare kunskap om dem och om tiden får man genom att läsa Olof Sjöstrand s:rs ”Släktkrönika” och även hans memoarer ”Den försvunna tiden”.
Ur Carin Brundins presentation av Syskongenerationens brev
se även presentation i Bil 4c samt Bil 4c0 samt Bil 4c1 och Bil 4c2.
De citat ur breven som jag sammanställt utgör naturligtvis en mycket liten del av det hela, men jag har försökt att välja ut det viktigaste, det intressantaste, det roligaste.
De brev syskonen skrev till varandra under barndoms- och ungdomstiden är rörande och kärleksfulla och visar stor tillgivenhet och uppskattning. Det verkar som om de då hade en mycket god sammanhållning. De hade ofta smeknamn på varandra. Så kallades t.ex. Olle för Ola eller Olagrin, Kerstin för Tuttan, Birger för Baggen, Pehr för Pekka och Wilhelm för Fyllejam.
Fadern, John Sjöstrand (JJB), hade svårt att ekonomiskt klara av den stora familjen. En del av barnen fick hjälp av släktingar eller andra att fullfölja sin utbildning. Så fick t.ex. Olle bo hos morbror Arvid i Ulricehamn under sina första skolår och sedan hos farbror Gustaf i Linköping fram till studentexamen. Nils stöddes av familjen Sjögren i Jönköping. Sture bodde några gymnasieår hos Inez, JJB:s kusin Antons frånskilda fru, i Stockholm.
Arvid bodde under flera år hos familjen Hartmann i Jönköping. Några av barnen gick mycket få eller inga år alls i skola. De äldre tog dock verkligt ansvar för de yngres utbildning; ofta var de deras lärare under långa perioder. De av barnen som valde högre utbildning fick själva helt och hållet klara finansieringen av sina studier och drog på sig stora studieskulder, som tyngde dem under många år.
Modern Anna blev sjuk redan i 50-årsåldern. Den yngste sonen, Wilhelm, var då endast 7-8 år. De sista åren av Annas liv måste ha inneburit ett stort lidande både för henne och för den övriga familjen. Sjukdom (nervösa besvär) drabbade även dottern Eva från tidiga ungdomsår. Dottern Elsas man Claes fick flera slaganfall. Med sjukdom följde ekonomiska bekymmer. Även dottern Britas man, Hilmer Juhlin, var sjuk under vissa perioder.
Läsningen av breven ger en bild av de olika familjemedlemmarna och av livet de levde. Det är mycket man nu skulle vilja fråga om och få ytterligare förklarat och belyst. Men, som ofta händer, det har blivit ”för sent”.
Sidhänvisningar till Släktkrönikan som görs i kapitel 4. Släktbrev avser hänvisningar till versionen Släktkrönikan 1992, som finns sist i fliken Släktkrönikor.
